I författarnas paneldebatt under Helsinki Pride-veckan talades det om hur man kan skildra homosexuell kärlek och amorösa förbindelser som avviker från normen överlag. Jukka O. Miettinen, Johanna Sinisalo och Helena Sinervo har skildrat regnbågsfolket i sina verk. Även Centrumbiblioteket är en frizon mot diskriminering, där människornas olikhet upplevs som en rikedom. I Centrumbiblioteket övervinner kärleken fördomarna!
Debattörer:
- Johanna Sinisalo: Författaren, född år 1958, vann Finlandiapriset med sin debutroman Bara sedan solen sjunkit år 2000. Sinisalo är känd framför allt som science fiction-författare och manusförfattare för TV.
- Jukka O. Miettinen: Miettinen, född 1950, är doktor i danskonst samt en mångsidig påverkare som också har gett ut antologin Miesten kesken − miesten välinen rakkaus maailmankirjallisuuden valossa.
- Helena Sinervo: Poet, författare och översättare, född år 1961, vars bok Runoilijan talossa vann Finlandiapriset 2004.
Trots det soliga julivädret har ungefär 70 människor kommit till Berghälls biblioteks nedre aula för att lyssna på paneldebatten med temat annorlunda kärlek i skönlitteraturen.
Ibland kan ett hemligt förhållande ha ett lyckligt slut
Faktaförfattaren Jukka O. Miettinen, som bekänner att han är ”operafanatiker”, berättar om den kinesiska operaklassikern med namnet “Ett dolt förhållande” (Salattu suhde, Lian Xiangban) som i våras kom till Finland på turné. Operan baseras på debutpjäsen av den manliga författaren Li Yu från 1600-talet, som kritiserade kvinnornas osjälvständiga position i samhället. Pjäsen var på sin tid populär i Kina, men efter Yus död har den inte spelats på 300 år, eftersom den behandlar ett kärleksförhållande mellan två kvinnor. Miettinen berättar att det överraskande i Ett dolt förhållande, förutom det djärva valet av tema, är att pjäsen beskriver homosexualitet på ett positivt sätt och till råga på allt får kvinnorna varandra till slut.
”Kärleken är ett centralt tema i alla kulturer. Samhället vill dock överallt i världen sätta upp normer för hurdan kärleken ska vara. Kanske har skönlitteraturen som uppgift att bryta mot dessa normer? Är det i västvärlden alltid den konservativa kyrkan mot individens frihet? Hur tillåter finländarna att kyrkan ännu i modern tid hänvisar till över 2000 år gamla dogmer? Också Li Yus populära pjäser glömdes bort när en sträng religiositet senare övertog makten i Kina”, utmanar Jukka O. Miettinen.
Han berättar också att den homosexuella publikens operafavoriter har historiskt sett varit manliga sångare som spelar kvinnoroller och kvinnliga sångerskor som spelar mansroller. De androgyna kastrerade sångarna som var populära inom det europeiska musiklivet under 1600- och 1700-talen var föremål för homosexuella mäns beundran.
Doktorn i danskonst, Miettinen, lyfter så klart också fram dansen: ”Modern dans har redan länge behandlat gayteman, också i Finland redan på 1970-talet. Danskonsten har reagerat mer lyhört på homosexuella teman och könsroller än verbala konstformer, d.v.s. teater och film. Det faller sig naturligt att behandla sexualitet och kön genom kroppen. Dansen är också på tryggt avstånd.”
Debattledare var bibliotekschefen för Vallgårds bibliotek, Harri Sahavirta. I soffan satt författarna Jukka O. Miettinen, Johanna Sinisalo och Helena Sinervo.
Stora män eller kvinnor ska vara heterosexuella
Helena Sinervo berättar att somliga läsare blev kränkta av att huvudkaraktären i hennes roman Runoilijan talossa är en stor kvinna från det verkliga livet, vars lesbiskhet lyfts fram öppet. ”I dagens Finland existerar ingen censur mot skönlitteratur men författaren kan det ändå rackas ner på rejält.”
Sinervo konstaterar att huvudtemat i Runoilijan talossa inte ens är poeten Eeva-Liisa Manners (1921–1995) svärmerier för kvinnor utan hennes intensiva och tvära karaktär, känsliga sinnelag och ensamhet.
Jukka O. Miettinen lyfter fram Katariina Lillqvists animerade film Uralin perhonen, som år 2008 väckte stor uppståndelse i Finland då den skildrade president Mannerheim som homosexuell.
”Varför är utgångspunkten att det är kränkande att skildra en storman som homosexuell?” frågar Helena Sinervo. I Uralin perhonen skildras Mannerheim också som en slaktare av människor, men den animerade figurens våldsamhet väckte inget uppseende till skillnad från dennes förhållande med en kirgizistansk pojke.
Johanna Sinisalo fortsätter om samma ämne: ”I romanen Bara sedan solen sjunkit skildrar jag en fiktiv homosexuell man inifrån, inte sedd genom andras ögon. För sig själv är han en alldeles normal person. Min utgångspunkt var idén om att människorna är rätt lika oavsett kön och sexuella böjelser och därför kan jag i en roman skildra en homosexuell man.”
”Konstnärer har det privilegiet att de kan krypa under skinnet hos andra”, konstaterar Jukka O. Miettinen.
Miettinen fortsätter med att berätta att man under den viktorianska eran tog bort de ställen i nästan alla gamla skönlitterära texter som hänsyftade på homosexualitet. Enligt Miettinen är till exempel urgammal persisk poesi full med kärlek mellan kvinnor, visserligen är själva poesin skriven av män!
”Författarnas område att skriva om är snävt om de bara kan skriva om människor som liknar dem själva”, konstaterar Sinervo.
I biblioteket hade man ett bokbord med ett stort antal verk med Pride-veckans tema.
När parförhållandet blev en privat angelägenhet
Johanna Sinisalo resonerar att det för en tonåring som söker sin identitet kan vara något stort att hitta en ungdomsbok som behandlar homosexualitet utan att fördöma.
Helena Sinervo nämner att det i historien av finländska manliga författare endast finns ett fåtal homosexuella och att det även i dag bara finns några unga homosexuella manliga författare.
”I ett land av Finlands storlek är det inte lätt att tillhöra en marginalgrupp; läsarkretsen är liten redan nu. Det kanske är svårare för en man att vara i marginalen än för en kvinna, eftersom denna typ av tradition inte existerar för män. Homosexualitet har inte hört samman med finländska manliga författare”, funderar Sinervo.
”Nuförtiden är det till all lycka redan möjligt att röra sig mellan begreppen ’författare’ och ’homosexuell författare’”, säger Miettinen.
”I moderna äktenskap är det inte längre fråga om giftermål eller hemgifter. Det är fråga om inre känslor och därför kan hinder för kärleken också finnas inuti en själv och inte i samhället”, kommenterar Helena Sinervo.
Jukka O. Miettinen instämmer och säger att konceptet för fri romantisk kärlek är relativt nytt. Han tar som exempel gamla kinesiska romaner där den romantiska kärleken nästan alltid riktas utanför äktenskapet, hos den äkta mannen till exempel mot en geisha eller en tehusflicka. Förr i tiden förekom förbjuden kärlek ofta i kinesiska romaner, eftersom lagligt ordnade äktenskap vanligtvis var kärlekslösa.
Berghälls bibliotek hissar alltid regnbågsflaggan i topp under Pride-veckan.
Är den som skriver om homosexuella själv också homosexuell?
Johanna Sinisalo lyfter fram att moderna läsare är mycket intresserade av autobiografi och av att tolka fiktiva verk genom författarens eget liv.
”Läsarna vill smygtitta. Romaner läses också lätt som självbiografiska”, säger Sinisalo.
Enligt henne fick man tidigare mediernas uppmärksamhet genom att skriva om sexuella minoriteter, men numera finns det redan många homosexuella karaktärer i skönlitteraturen. Enligt Jukka O. Miettinen har den tyske seriekonstnären Ralf König haft stort inflytande när han i sina serier har berättat om den homosexuella kulturen, och Königs stora läsarkrets består inte endast av homosexuella.
Som avslutning efterlyser Miettinen solidaritet från den finländska homosexuella gemenskapen gentemot homosexuella som har det sämre ställt. ”Många finländska homosexuella män och kvinnor förstår inte att endast en liten del av alla homosexuella i världen får öppet leva ut sin sexualitet.” Homosexualitet är fortfarande ett brott i 77 länder och i sju länder kan man dömas till döden för det. Den förbjudna kärleken borde redan vara tillåten.
Läs också bok- och filmtips:
Text och fotografier: Elisa Helenius