Folk älskar att höra historier. Med hurdant är det att vara berättare till yrket? I Böle biblioteks aula sitter en ung man med ett vänligt och lugnt utseende. Denna skäggige man med glada ögon är den 33-årige helsingforsaren Markus Luukkonen som är berättare till yrket. Det låter ju nästan som något från medeltiden!
Luukkonen säger att berättaryrket är relativt obekant i Finland men välkänt i engelskspråkiga länder och Sverige och även i Finland bland finlandssvenskar. Han själv har alltid älskat den magiska inledningen ”det var en gång”. Nu får han börja sin arbetsdag med dessa ord.
Berättelser överskrider språkmurar
En berättare om någon är en symbol för det framtida Centrumbiblioteket, eftersom Centrumbiblioteket uttryckligen kommer att vara berättelsernas hemvist. Berättelser förmedlar oss kunskaper om livet. Centrumbiblioteket är ett skyltfönster för det kreativa Finland som kommer att skapa framgångsberättelser även för kommande generationer. Centrumbiblioteket är en självklar plats för berättarnas föreställningar.
Hur blir man en berättare? Markus har studerat verbala konstformer och drama vid Snellman-högskolan. Efter sin utexaminering reste Luukkonen ensam ute i världen åren 2008 och 2009 och samlade in folksägner som är okända för finländarna. Den två år långa resan började i S:t Petersburg och dess slutpunkt var Uluru, aboriginernas heliga plats i Australien. Under resan fyllde Markus ryggsäcken med nya historier, erfarenheter och vänner. Luukkonen skrev under resans gång bloggen Tarinoiden maailma (”Berättelsernas värld”).
”Under resan skrev jag också själv berättelser, inspirerad av naturen och människorna.”
Det största problemet under resan var språkmuren, eftersom engelska inte talades överallt och Luukkonen själv inte talar till exempel ryska. Han blev ändå ombedd att berätta historier, även om publiken inte förstod språket. Till Luukkonens förvåning var lyssnarna hänförda även då.
”Det finns väl något effektfullt i själva berättandesituationen.”
Enligt Markus Luukkonen kan vilken konstform som helst föra den som upplever konsten på en resa till fjärran länder eller också in i sig själv, så att man ser sig själv ur ett nytt perspektiv.
Tältet för berättelser, Tarinateltta reser Finland runt
Markus anordnar verkstäder och föreställningar där han berättar historier ensam eller tillsammans med andra. Föreställningar har hållits bland annat i teatrar, bibliotek, daghem, servicehem för äldre, gallerier, köpcentra, caféer och parker, till och med i en spårvagn! Föreställningar bokas ofta till fester, till exempel födelsedagar, bröllop och lillajulsfester.
”Man tänker att det endast hör barnen till att lyssna till berättelser. Jag har uppträtt också för barn men mer berättelser skapar jag för vuxna eller hela familjen.”
Under sommaren har Markus för avsikt att åka runtom i Finland och besöka konstevenemang tillsammans med en trubadur och en bildkonstnär. Sällskapet kommer att vara på resande fot under en och en halv månad och köra ända till Norges gräns. Med sig har de ett stort tält där de har sina föreställningar och verkstäder. Vanligtvis arbetar Luukkonen i Helsingfors också inom vården ett par tre gånger i veckan.
En saga som gör dig mätt på samma sätt som en sjurätters middag
”Mest gillar jag improviserade berättelser där sagan har sin utgångspunkt i någon händelse i det egna livet. Det räcker inte att berättaren läser en text för publiken, man ska förmedla bilder. Själv använder jag kroppen mycket när jag berättar. Andra är mer återhållsamma”.
Markus Luukkonen kommer ihåg en imponerande erfarenhet från en berättarkurs i Sverige, där kursledaren berättade en trettio minuter lång historia för kursdeltagarna.
”Efter att ha hört berättelsen kände jag mig mätt på samma sätt som efter en sjurätters middag!”
Kursen i Sverige år 2004 var en milstolpe i Luukkonens liv. Dramastuderanden upplevde att han inte studerade för att bli skådespelare, utan uttryckligen berättare. Samtidigt insåg han att han inte behöver kunna sagorna ordagrant utantill, utan att han kan berätta dem fritt ur hjärtat.
Som utgångspunkt för sina berättelser använder Luukkonen gärna moderna berättelser eller till exempel ryska novellklassiker. Han tittar också mycket på film och animerad film och läser romaner. Enligt Luukkonen kopplas berättandet i dagens värld ofta till exempel till datorspel.
Ord som gör en hel
Markus tror att berättandet kan ge mycket.
”För ofta får människor allt färdigtuggat och som färdiga visuella bilder. Att lyssna på en berättelse får en att stanna upp och det har en lugnande verkan. Berättelser väcker åhörarens fantasi till liv. Att lyssna på berättelser och berätta dem gör människan hel.”
Enligt Markus finns det klara skäl till varför folk genom tiderna har berättat historier för varandra.
”Berättelser erbjuder en stunds uppehåll i vardagen och kan föra åhöraren på en lång resa. Samtidigt kan man i sitt undermedvetande behandla vardagsproblem eller större livsfrågor”, resonerar Markus med ett leende.
Han verkar vara en människa som lever sin dröm.
Markus Luukkonens favoritberättelser (låna böckerna på biblioteket!):
1. Folksagor från olika länder (”De är starka!”)
2. Michael Ende: Momo (”En klassiker.”)
3. Oscar Wilde: Den lycklige prinsen (”Djup.”)
4. Wendy Cope: Diktboken Vakavia asioita (Serious concerns) (”Jag ler åt guldfiskarna.”)
5. Jenny Erpenbeck: Historien om det gamla barnet (”Jag läser romanen idag.”)
+ som tillägg på listan: Skogen och havet (”De inger lugn.”)
Barnkulturveckan Satusivellin (”sagopenseln”) och den nationella sagoberättartävlingen
Text: Elisa Helenius
Porträtt av Luukkonen: Anna Uschanov
Resebilder: Markus Luukkonen